Om evigheter
Efteråt, när du tar min hand, så frågar jag dig om du tror på evigheter. Du tittar frågande på mig, och jag säger att jag tror på evigheter och ödet och stjärnfall och återfödelse och himlen och helvetet och kärlek vid första ögonkastet och allt som är fint, och du säger ingenting. Du tittar bara på mig som om jag vore galen, och det är nu jag förstår. Jag blir tyst och stannar och släpper din hand. Det är nu jag förstår att du och jag inte hör ihop att vi talar olika språk att vi inte förstår varandra sådär på riktigt som vi borde göra sådär som kära människor gör. För om vi förstod varandra på riktigt så skulle du inte ha stått stilla bredvid du skulle ha frågat mig först innan jag ens tänkte på det du skulle ha kysst mig och sagt att du tror på allting du skulle ha sagt att evigheter är det finaste vi har och att du måste tro på dem för det är det enda du kan. Men istället så står du tyst bredvid mig och det är nu jag förstår hur olika vi är och hur vi inte alls förstår varandra sådär på riktigt sådär som kära människor gör och älskling jag är ledsen men plötsligt är det enda jag vet att jag inte kan leva ett liv utan evigheter för att jag behöver dem mer än jag behöver dig